Jag vet inte vad jag ska skriva egentligen jag känner mig så ensam, jag känner mig så sjukt tom.
Jag har ingen, inte en enda människa som jag kan vända mig till just nu utom datorn.
Det är inte ens en människa..
Jag gråter, jag drar mig i håret och näsan på mig den rinner. Gråter som om jag vore en bebis eller vad fan som helst, ett litet barn som skrapat knät.
Ingen hör, ingen ser ingen vet.
Jag vill bara skrika, eller slå, eller kanske bara försvinna helt enkelt.
Jag önskar det fanns en knapp som du kunnat stänga av och sätta på dina känslor, min hade nog alltid varit avstängd då, jag vill inte må såhär längre jag vill också känna glädje och livslust men känner ingenting känner bara ensamhet.
Jag önskar någon kunnat se, att någon kunnat trösta mig just nu och krama om mig eller nej bara finnas där bara sitta här hos mig och lova att allting blir bra.
Mitt mående har tagit ifrån mig allt, mitt mående tog över mig och jag förlorade allt.
Tack vare mitt jävla mående förlorade jag vänner, familjemedlemmar, släktingar, folk som fanns där men mest av allt så förlorade jag mig själv. Jag hatar att känna såhär, att må såhär att vet om att jag inte har något att allting bara är en falsk fasad, för vem skulle vilja umgås med någon som mig. Min självkänsla tog mitt mående med sig för längesedan och det är nu mera mig det är fel på, det är numera jag som är den skyldiga till allting för jag hade kunnat göra mer.
Mitt liv är uppbyggt på att jag får människor och jag förlorar dem, så har mitt liv alltid varit och så kommer det antagligen alltid vara. Denna väntan jag går runt med att jag bara väntar på att bli lämnad den väntan tar kål på mig, det är den jävla väntan som gör det så farligt.
Jag har haft världens bästa vänner men som jag har förlorat tack vare mitt äckliga jag, det jaget som alltid förstör och aldrig kan göra rätt. Det jaget som jag hatar och det jävla jaget som jag äcklas av det är mitt äckliga jävla jag som alltid förstör allting är mitt fel, det är jag som är dum i huvudet det är ju mig det är fel på jag är bara en jävla börda.
Livet känns helt jävla meningslöst, varför lever jag ens, varför existerar jag när det är såhär jag mår, jag är expert på att tappa människor, att förlora och förstöra allting och så har det alltid varit.
Fan vad patetiskt detta är, att jag ens sitter och skriver detta och gråter samtidigt.
Kommentera