moalinnea.blogg.se

Har kommit in i en period där jag bara tänker & tänker hela tiden på framtiden och på det förflutna. 

Det är som att tankarna snurrar runt och gör mig så yr så jag bara mår illa och vill spy. Den senaste tiden jag haft mina mediciner i handen och drickan i handen och stirrar jag på tabletterna och tänker 

" Är detta mitt liv, tabletterna. Är det dem jag behöver för att kunna må som en normal människa. Är detta mitt liv i framtiden ett par tabletter som ska få mig må bra?" 

Men dem tankarna får mig bara vilja gråta, så väljer att kasta i mig tabletterna känna när dem åker ner för halsen och bara väntar på att dem ska börja påverka mig så jag kan bli en normal människa igen. 

Ska jag vara ärlig så vet jag inte hur jag ska kunna förklara hur jag mår, känner mig bara ledsen och frånvarande och så fruktansvärt ensam. Jag saknar tiden då allt var bra, eller har aldrig varit med om det ärligt talat så har jag aldrig mått bra och känt livsglädje aldrig någonsin.

Hur känns det att vara en människa en helt vanlig människa? 

Hur känna det att må bra, hur känns de att inte ta mediciner, hur känns det att inte alltid vara rädd? 

Jag känner mig som en jävla ensam fan..  

När jag åker genom stan och ser alla människor, alla platser där jag har varit och gått, där jag faktiskt har existerat en gång då får jag ångest och panik. Jag minns den dagen jag lämnade stan och sa till mig själv " jag ska aldrig mer sätta min fot i denna staden, ska aldrig mer komma tillbaka" men nu är jag tillbaka och det känns skit. För hela denna staden äcklar mig och jag mår skit, denna staden har aldrig fått mig må bra allt denna staden har framkallat är smärta en evig plågsam jävla smärta som tagit kål på mig. Men jag är dum och stannar.  Smärtan får mig känna att jag lever, om jag bara börjat må bra nu hade jag varit rädd för då hade jag inte känt smärtan som påminner mig om att jag lever. Den smärtan som är det första jag känner när jag vaknar och det sista jag känner när jag somnar. 

Jag vill bara blunda, blunda och bara känna vinden som slår emot min kropp och som ger mig gåshud. Jag vill bara stå där och blunda, på det högsta taket i hela staden och bara blunda och känna kylan mot min kropp. Den kylan som alla är rädda för när dem går ut det är den kylan jag vill känna. Jag önskar det funnits en knapp så du kunnat slå bort saker som drar dig ner. Det känns som jag har en kedja runt min kropp som alltid är där och som har en klump längst ner som väger flera ton, jag står där känns som jag står stadigt men då är de något som gör så denna klumpen tippar över kanten och åker rätt ner för berget och rätt ner i vattnet och jag åker bara efter. Det är inte lönt att slåss med klumpen och kedjan som sitter fast runt mig, för jag kan inte vinna den matchen.  

När jag står där i duschen och jag känner att vattnet piskar mot min kropp, så höjer jag vatten graden så det skållar mot min kropp. Jag väljer att sätta mig ner, sätter mig på golvet och lutar ryggen mot de kalla kaklet och håller dusch handtaget med båda händerna och riktar strålarna mot mitt ansikte sen gråter jag. 

Om jag gråter med strålarna så känner jag inte tårarna, känner inte smärtan på samma sätt för känner inte hur tårarna rinner längst mina kinder. Jag slipper torka kinderna och slipper känna mina egna tårar, glömmer hur tårarna känns och jag behöver inte känna ångesten när jag sitter där.  

Ändå ler jag, det gör ont att le.