Som rubriken lyder, ensam och splittrad men det finns fortfarande hopp.
Jag har förlorat min pojkvän, Philip.
Pågrund av att allting blev komplicerat, vi är helt enkelt farliga för varandra. Vi fick varandra må bra men mest dåligt, vi var väll för lika eller för olika.
Nu tänker folk " kom igen du är 16 år det finns hundra till"
Visst jag är 16 år påminn mig inte om det, jag är 16 år och så otroligt splittrad. Vem säger att bara för du är ung så kan du inte träffat din kärlek, Philip var/är min första stora kärlek.
Han fick mig våga så mycket, han fick mig växa som människa han fick mig våga släppa det förflutna och ta tag i framtiden. Han fick mig flytta från apel och stå på egna ben, han fick mig klara så mycket på något sätt så har han fått mig växa som människa.
Han har fått mig inse så mycket, han fick mig då så jävla bra men samtidigt kvävde vårt förhållande mig.
Jag förstår honom, förstår varför han känner som han gör för jag har varit en fitta emot honom.
Mitt längsta förhållande var med Philip, vi var tillsammans i ett halvår två veckor & en dag.
Dessa månaderna, veckorna, dagarna, timmarna, sekunderna, minuterna som jag fick vara med honom är dem bästa någonsin.
Men samtidigt plågades jag, av mina tankar när jag inte var med honom.
Min självkänsla förstörde allt, jag förstörde allt genom alla tankar som var dem värsta jag plågade mig själv.
Jag inser nu att jag inte är redo för ett förhållande, jag är inte redo för att kunna tänka på en annan människa.
Men jag lovar, lovar över hela mitt hjärta att jag älskade/älskar Philip över hela mitt liv & hjärta och denna smärtan plågar mig.
Trots all denna smärta jag känner så ger jag inte upp, detta var de bästa som kunde hända bara gudarna vet hur det slutat annars.
Ska skriva ut mig från gymnasiet, nästa vecka ska aldrig mer sätta min fot i Blekinge. Pappa hjälper mig fixa skolan genom lärare och annat, ska skaffa hund för fet blir min räddning.
Nu tänker någon ( skaffa hund nu, vad oansvarig människa)
Jag är inte oansvarig, jag räddar mitt liv. Jag känner hur detta gått, jag känner mig själv mer än något annat och känner igen mitt beteende sedan förra gången. Jag vill inte bli som förr men jag känner jag håller på att spåra ut och det har jag inte råd med en gång till.
Spårar jag ut nu, så kommer det sluta olyckligt kommer inte ha tur som förra gången.
Jag får inte flippa igen, jag måste stå emot allting nu för jag har denna chansen som jag fått kämpa mig till genom tårar och fallit ner tusen gånger i hela 4 nästan 5 års tid.
Jag måste bevisa motsatsen, inte bara för mig själv längre utan omgivningen med.
1 kommentarer
Emma Elisabedt
25 Jan 2015 11:19
Ibland måste något bra falla sönder för att göra utrymme för något ännu bättre. Det kommer vara svårt ett tag nu, men jag tror verkligen att du kommer klara dig igenom det. Om någon kommer och säger att 16 är en för ung ålder föreslår jag att du slår dom hårt, med en spade, i ansiktet. Visst, som ung kanske man inte har alla pusselbitar i sitt liv lagda, man har kanske inte riktigt hunnit lära sig allt man borde för att kunna göra något helt rätt. För förhållanden är svårt och man blir inte expert på dom på en dag, inget förhållande som tar slut är någonsin förgäves då man växt utav det och förmodligen lärt sig något på cupen. MEN, 16 är INTE en för ung ålder att älska, man måste börja någon gång och många 16 åringar är mer mogna för kärleken än många 25 åringar. Så skit i om någon säger du är för ung för ålder är bara en siffra och man vet aldrig hur något håller oavsett ålder!
En hund tror jag också är en rätt så bra ide, hundar är intelligenta varelser och deras blotta närvara kan göra så att man känner sig tusen gånger bättre.
Det är bara att maila om du känner du vill prata någon gång, kram!
Kommentera