moalinnea.blogg.se

Hur det känns i min kropp:
Min kropp kliar, den håller på att explodera.
Jag kan inte vara still, jag vill inte vara stil min kropp skriker. Det känns i varenda kroppsdel, benen, armarna, ansiktet, fötterna, händerna och alla andra kroppsdelar som min kropp består av. Jag vill springa, eller nej kanske hoppa upp och ner och bara skrika, eller nej inte skrika jag vill sjunga.

Det känns som jag varit inlåst i flera år i en cell, där jag varit fastbunden och inte kunnat röra mig. All min energi alla mina känslor i kroppen, dem bara går genom min kropp som en virvelvind.

Mitt ben kan inte vara still, det går upp och ner mina händer kan inte vara stil måste hålla på med något.

Hur mitt huvud gör mig galen:
Jag har tankar som snurrar runt och runt i mitt huvud och jag blir helt galen, jag vill bara dra mig i håret och skrika. Jag vill bara skrika, skrika på någon som gjort mig illa och bara skrika ut allt mitt hat all min ilska och allting bara skrika och slå ut all min vrede.

Jag vaknar på morgonen, tankarna börjar snurra direkt. Tänker på så mycket, både på gott och ont mest ont dock. Jag slutar aldrig tänka, mina tankar går i högvarv hela tiden och det påverkar mig så sjukt mycket jag vill ha en knapp att stänga av mitt tänkande på.

Vad jag än gör så tänker jag, om jag så är upptagen med tusen olika saker som tar upp all min energi så tänker jag ändå på saker, negativa som positiva.

Min hjärna är i högvarv dygnet runt, när jag är vaken, när jag sover och när jag bara sitter.
Om jag går, springer, dansar, sjunger, skriver, kollar film vad fan som helst så går min hjärna i högvarv och jag blir galen, fullständigt galen av alla dessa tankar som gör så jag håller på att explodera. Mina tankar tar ibland all min kraft så jag inte orkar mer, så jag är beredd på att ge upp för dem tar över hela mig och styr hela mig.

Hur mitt mående får mig bli helt galen:
Det känns i hela kroppen, det jag känner det känns inte bara i själen utan i hela kroppen.
Det känns, mitt mående känns från topp till tå bokstavligen mitt mående är så påverkande.
När jag är glad så är jag verkligen glad, jag blir överlycklig det känns i hela kroppen det spelar ingen roll om det är något stort eller litet. För när jag blir glad så känns de i hela kroppen, och jag blir galen av känslan. Blir så överlycklig så jag bara vill skrika av glädje rätt ut, jag blir galen och blir helt överlycklig helt enkelt fast de är en liten sak egentligen.
När jag blir stressad när jag blir stressad så blir det kaos, jag springer runt jag skakar med benet jag blir irriterad och jag börjar svettas. Jag glömmer saker, blir väldigt förvirrad och gör saker som jag egentligen inte menar blir impulsiv och blir kort i svaren. När jag blir stressad så känns det i hela kroppen, fast de inte är så viktigt egentligen så blir jag stressad som fan. Om jag håller på och missa en buss så är det precis som att jag håller på och missa ett flyg till ett annat land. Det blir verkligen katastrof och jag kan börja gråta för jag får sådan panik och de känns, verkligen känns i hela min kropp.
När jag blir ledsen när jag blir ledsen så blir jag verkligen det, jag kan gråta i flera timmar. Jag får tankar om att inte vilja leva mera, jag får tankar om att jag är otillräcklig och jag får panik. Jag kan inte andas, jag kan inte tänka klart utan blir istället så in i helvetes impulsiv så jag blir så upprörd, jag blir så fruktansvärt ledsen. Det känns i hela min kropp, och jag vill bara slå och slå och slå ut alla min känslor. Alla mina gamla tankar och alla gamla händelser kommer upp i mitt tänkande, och jag vill bara försvinna. Det känns i hela kroppen när jag gråter, det gör ont jag får en smärta som gör så jag känner mig levande men död. Jag blir negativ som in i helvete, jag tänker det värsta och förväntar mig det värsta. Dessutom, så känns det som hela min värld bara faller isär. Känner mig ensam.
När jag blir arg när jag blir arg säger jag bara en sak håll dig på avstånd, det svartnar för ögonen och det känns i hela min kropp känns som jag vill döda någon. Jag blir arg, så fruktansvärt arg och när mitt utbrott försvunnit så minns jag inget. Det är som när man dricker och vaknar dagen efter och inte minns, jag minns verken vad jag gjort eller sagt när jag fått mina utbrott jag bara försvinner från jordens yta. Allting svartnar och jag ser ingenting, jag får en blackout jag bara skakar, gråter och blir allmänt galen.

Mina känslor dem känns, dem blir enorma dem blir så starka så det känns i hela min kropp och jag vill bara försvinna.

Till dig som inte har ADHD
att leva med ADHD är lite som att åka berg och dalbana, när man är på väg upp till den stora backen så går de segt känns som att fästet ska lossna och man ska falla bakåt och bara försvinna. När man är på väg upp där till toppen så är de som att sitta i en vagn på väg upp till backen på en berg och dalbana det är segt, kämpigt, pirrigt, känns som en evig väntan och man bara kollar ner man kollar upp på toppen och kollar ner och får en glad känsla i magen men samtidigt en rädd. Sen när man är där på toppen så är man nere från backen på bara 10 sekunder, det går så fort man hinner inte ta det sista andetaget innan man är nere och den är över så är det att leva med ADHD man är på på väg mot toppen i en evighet med en daglig kamp men de tar 1 sekund att falla rätt ner igen.

Ens hjärna går alltid i helvarv den vilar aldrig, inte ens när vi sover. När ni utan ADHD vaknar så kanske ni tänker på en sak men när en person med ADHD vaknar så har vi redan hunnit tänka på tusen olika saker vår hjärna är på helvarv. Det är lite som ett prov, ni utan diagnosen när ni har prov ni vet hur ni anstränger er hjärna? Den är ansträngd i 190 knyck, ni känner att er hjärna håller på att explodera av allt tänkande men ta det lugnt den stressen ni har då den stressen har vi med ADHD varje morgon från att vi vaknar tills vi lägger oss och vaknar igen den går på helvarv när vi även sover.

Om man avbryter en människa utan diagnosen när personen håller på med en sak så är det lätt att komma tillbaka och fortsätta och "släppa" sin uppgift när man har rast eller något annat, men om du avbryter en person med diagnosen så blir det kaos i ens huvud. En människa med diagnosen har svårt att komma igång med en uppgift och när man väl är igång så lägger man ner hela sin själ i uppgiften fast den egentligen inte är den viktigaste. Om en person med diagnosen väl börjar lägga ner fokus och energi på en sak snälla förstå, att avbryter du personen så kommer man inte igång det blir kaos i hela huvudet.

Mitt liv, hur de är och varit att leva med ADHD diagnosen

Jag fick min diagnos i väldigt tidig ålder, jag fick min diagnos när jag var i 9 års ålder. När jag var liten var jag hyper jag kunde inte sitta still vad jag än gjorde jag var tvungen att springa runt, jag skulle ha koll på allting och jag förstod inte uppgifter jag stod som ett frågetecken hur dem än förklarade. Jag hade väldigt lätt att bli arg och ledsen och bekymrad så när jag väl blev detta så blev det katastrof, jag kunde inte sitta på en stol jag hade panik.

Mitt i allt detta så började barn och ungdomspsykiatrin att märka att jag hade ett mående, jag var deprimerad. Jag fick diagnosen depression också rätt sjukt att det sätta som diagnos. Mitt i all denna kaos så började jag med antidepressiva medel, jag testade 100 olika tabletter mot allt möjligt men det hjälpt inte, för missade jag medicinerna en dag så blev det kaos.

Jag började med medicinering mot ADHD vissa fick jag hjärtklappningen av, tappade matlusten, fick hjärtklappningar, fick svettningar, fick sömnproblem, vissa började jag spy av och började må allmänt dålig.
I efter hand så kom diagnosen depression upp så fick började med medicinering mot depression, vissa började jag må sämre av, vissa började jag stänga ute allt av, vissa började göra så jag började använda aggressivt utåtagerande beteende eller så hjälpte dem inte.

Eftersom jag hade dessa diagnoser så gjorde det så att allt jag kände kändes tusen gånger mer än vad en vanliga människa känner. När jag inte förstod och folk skrattade eller att folk retade mig så blev jag arg då menar vi inte arg utan fly förbannad en orkan som bara kom från ingenstans och bara drog med sig allt i min väg. Jag tyckte redan från dag ett när jag började i skolan att den var den största rädslan, mitt mående började gå åt helvete jag var ett vilset barn i en värld utav idioter. Jag började rymma från skolan gömde mig så det slutade med att mamma fick hämta mig hela tiden. Varje gång det var ett bråk i skolan eller någon var stökig var det alltid " Moa, Moa, Moa, Moa du är ett problem"
Men ärligt jag var inte Guds änglar barn det var jag verkligen inte jag gjorde med korkade saker, men oftast var det ärligt inte jag som stökade och bråkade.

Åren i skolan har alltid varit skit, ett rent helvete rent ut sagt hade hellre stått naken helt ensam på en öde ö i typ Bahamas. Så klart jag fick aldrig hjälp för jag var ju problemet fick jag jämt höra, jag började skolka umgås med helt fel folk.

Jag har jävligt svårt för att ha en lång relation till människor, den blir oftast jävligt kort och intensiv.
Eftersom jag har svårt för att säga nej så utnyttjade folk det så jag hamnade i problem, men kan inte skylla på någon annan de var mina val.

Impulsiv och känslorstyrd med ett aggressivt utåtagerande beteende

Jag visste inte hur jag skulle hantera, men visste en sak att gråta hjälpte inte, så mitt mående och min ADHD förvandlades till ett självdestruktivt beteende och till en fara i samhället. Jag grät inte, sa inte jag må dåligt visade inte det menar det hjälpte aldrig. Mitt mående gick ut i ilska och var en robot som liksom var uppbyggt av känslostyrning totalt.
Så fort jag var ledsen slog jag, så fort jag var arg slog jag, så fort jag var förtvivlad slog jag, så fort jag blev upprörd slog jag varje gång jag fick panik ångest slog jag allt jag gjorde var att slå. Jag visste att jag inte borde gå ut när jag hade dess känslorna för visste att jag skulle se någon som ett hot, en enda blick räckte jag trodde dem dömde mig.

Hur jag tänker om att jag fick min diagnos är både positivt och negativt.

Det är så mycket som påverkar ens vardag med diagnosen, du lägger märke till saker ingen annan gör, du tolkar instruktioner på andra sätt, du har svårt att komma igång och när man inte förstår så ger man hellre upp och skiter i det, när du väl utvecklas så pass mycket så du lärt dig hantera din ilska och hinner ta kontrollen och gå undan innan du exploderar och allting svartnar, så känner du ständigt efter du är ständigt rädd att du ska få det frispelet och tappa kontrollen helt.

Du utan ADHD som tänker " ADHD & DAMP BARN"
Du vet när du drömmer det känns som du är styr av en annan du har inte kontrollen över dig själv, du vet när du verkligen är inne i en dröm och du inte kan styra den det händer saker du inte vill så du vaknar upp.
Eller när du får frågan om du drömt men du kan inte svara för du minns inte. Så är det att få blackout, du känner att du håller på att få utbrott du känner ditt adrenalin bara rusa runt i hela kroppen du börjar se svart och du kan inte kontrollera ett dugg. Det händer bara saker som du inte kan hantera eller är medveten om.
Du vet inte vad du gör, du vet inte vad du säger eller gör kroppen den bara skakar och alla dina känslor tar över helt och jag ljuger inte du ser SVART. Du ser lite men det slår runt, vi säger såhär en människa utan ADHD som blir arg blir antagligen arg men det är ingenting, vi med ADHD blir din ilska gånger en miljon kan du tänka dig hur det känns i kroppen?

Varför vi har svårt att koncentrera oss är att vi hör det ni inte hör, vi lägger märke till saker ni utan diagnosen inte gör, vi måste hålla koll bi reagerar och blir störda av det minska lilla ljudet som fall du sitter och tar ditt skal av och på som du har på din telefon.
Om du biter på naglarna, om du är förkyld och är snuvig. Vi måste ha koll på allt runt om kring oss så vi får inte möjlighet att kunna koncentrera oss, vi vet att jag kommer lyssna 3 minuter av lektionen ungefär om inte mindre sen kommer mina tankar ha tagit över. Det gör en stressad att du ska kunna låta bli att tänka, att du ska lyssna och förstå och du ska kunna stänga ute allt annat. Det är i princip omöjligt, riktigt omöjligt.

Jag blir dömd på grund av mina diagnoser, som många andra.

På grund av mina diagnoser så blir jag dömd, så fort man säger man har ADHD eller någon annan diagnos så är det som att folk tar avstånd precis som man inte är värd som om att man är en smitta. Man känner sig som en person som inte är i samma värde, man blir behandlad som att man är en idiot man blir utpekad och dömd, man blir helt enkelt ett problem under mattan för många människor
Jag önskar att ni som inte har ADHD hade kunnat förstå, att ni kunnat fatta hur våra verklighet ser ut, hur det är för oss att leva med ADHD.