moalinnea.blogg.se

Jag sitter här igen, precis på samma äckliga kalla jävla plats du vet den jävla platsen som förstörde mitt liv och drog ner mig totalt i psyket. Det var precis som att jag hade en ankare runt min fot som vägde flera tusen ton och som höll mig nere där på botten, jag tänkte alltid men jag är på botten nu då finns det bara en väg att ta och det är uppåt men det gick inte uppåt kom inte ens en meter för ankaren bara drog. Den drog i mig, det kändes som hela min själ och kropp bara ville ge upp. Min kropp, mitt psyke, min själ mitt hjärta ville bara ge upp mina kroppsdelar orkade inte mer mitt psyke orkade inte mer inte jag heller. Efter alla gånger jag bara lagt mig ner och blundat och tänkt `` snälla ta mig här ifrån´´ så har jag ändå inte gett upp. Mitt psyke ville bara bort, hela jag ville bort men vart? det vet jag inte och det kommer jag aldrig ha ett svar på heller för den delen för jag vet inte vart jag ville men ville bara bort
Jag gav inte upp, jag lät inte mitt psyke vinna över mig, jag lät inte min panik och ångest ta över mig inte mina tankar heller. För jag kämpade mig upp på toppen och kastade bort den ankaren runt min fot. Efter 10 år med en vardaglig kamp att inte låta mitt psyke ta över mig helt, att inte låta mitt psyke vinna så vad jag där på toppen jag mådde så jävla bra på toppen av berget. Jag lovade mig själv att aldrig någonsin må så igen att aldrig någonsin bryta ner mig själv och psyka mig själv bit för bit..

Men nu sitter jag här igen, känner som jag känt genom alla dessa år att mitt psyke inte orkar mer, att min kropp skriker och min själ blöder och jag? Här står lilla jag med skammen i kroppen och bara känner hur mitt psyke försöker bryta ner mig totalt.

Alla känslor jag har i kroppen just nu är bara sjukt, jag vill inte känna att jag sörjer vill verken känna eller ens ha tanken på att jag snart får en panik attack och bara lägger mig ner på marken och skriker och känner att jag bara vill fly. Men fly ifrån vad? vad har jag att fly ifrån det som ni kallar för verklighet det som ni kallar meningen med livet, men det går inte att fly ifrån för det är såhär min historia är skriven det var bestämt från dag ett att jag skulle gå denna stigen och gå igenom detta helvete.

Var det meningen att det var just jag som skulle gå denna stigen, var det bestämt från dag ett att jag skulle gå vilse i denna labyrint och tappa både beskrivningen på vägen ut och kompassen?

Det känns som att jag vill springa, det känns som att jag är hög utav LSD.
Det känns precis som att jag….har mitt psyke som en slipsknut runt min hals.

Jag har tappat greppet, vet inte in och ut vi kan ha trampat snett men det här är sinnessjukt.
Jag vill älska dig, och jag vill slå ihjäl dig jag och mitt psyke är som ett krig, vi krigar mot varandra varje dag. Jag har rivit ner mitt liv så pass många gånger nu så jag slutar ärligt talat med att ens försöka bygga upp fasaderna, slänger mig ut i verkligheten igen den enda skillnaden är att insidan är på utsidan och utsidan är på insidan.